För var dag som har gått så har jag sakteligen börja få tillbaka mina krafter och börjat känna glädje igen....man har verkligen varit längst ner i mörkret igen men återigen börjat kravla sig upp därifrån.
Gissar skarpt på att det inte heller är den sista motgången i livet, många lär man möta men förhoppningsvis så blir man väl kanske starkare både som individ och människa.
Tror mycket av det som har bidragit till att jag känner en värme inombords och glädjen jag ändå har trots det som hänt är alla underbara människor omkring mig där listan kan göras lång där ingen är nämnd men inte heller glömd.
Den styrkan, kärleken och värmen får en att orka fortsätta...spelar egentligen ingen roll vad folk säger men jag har behövt sörja och smälta det här på mitt sätt och då känns det ändå skönt att man har stödet omkring sig att bara veta att man finns där.
Livet går ju vidare å allt vad det heter, det är inte lätt alla gånger men inget av det som händer här i livet kan man ju ändra på eller få ogjort....det som hände oss var ju inget man tyvärr hade något val om innan heller....vissa saker här i livet har man ju ändå ett val att göra innan man gör något, sen är det ju upp till en själv vilket val man gör....här var det ngt annat som gjorde valet åt oss och tyvärr inte till vår fördel.
Det är många tankar som far i huvudet men nu är det som det är och vi kan bara ta det därifrån.
Jag ser ändå ljust på framtiden och tittar man ut så är det ju svårt att säga att det bara råder ett mörker i allt elände =)
Har varit hemma från jobbet en vecka nu och ser faktiskt framemot att få tillbaka min vardag på Måndag med jobb och träning och allt som hör det till...att ha gått hemma har för min del varit mer än välbehövligt, jag har sovit, tagit långa promenader i kylan, funderat, städat, tvättat och bara varit....vilken terapi hahahaa men det har det varit för mig.
Nu känner jag mig stark nog att möta mina kollegor och ta frågorna som kommer utan att kanske behöva bryta ihop fullständigt!
Tog mig till gymmet i Onsdags, det om ngt är terapi må jag säga, bortsett från promenaderna som också varit mkt bra terapi...Blev 4 km på bandet i lugn takt, mkt bra start då jag kände att ilskan och gråten i halsen hade kunnat fått mig att springa flera mil...Så blev det inte, med läkarens ord i bakhuvudet att ta det lugnt ett tag så fick det bli som det blev. Körde mage på det, och det passet får jag känna av idag, sådär två dagar senare...Sätt mig i en kärra å dra mig baklänges, det fanns visst lite muskler därunder....hatskööööönt!!!
Känner mig laddad på nytt återigen....hur många ggr ska det behöva vara på det viset?
Finns det något svar på det.....
Kommer återigen att lägga mitt fokus på det jag älskar, ja bortsett från A så är det ju träningen...så nu kör vi igen med nya friska tag....
Får se vart ödet ligger den här gången....vad ödet vill och vart jag ska komma...men framförallt vad framtiden har i sin spåkula....
Livet rullar vidare....
/Jempa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar